Efter ett par dagar i soffan med sprängande skallevärk, tog jag mig en eftermiddagsrunda i området. Som så många gånger förr, hamnade jag vid Surtesjön. Att sitta vid ett vatten ger energi att låta tankar komma fram, kläs i ord och få säga sitt. Det är en frihet som inte fås någon annanstans.
Idag gick tankarna till människor jag arbetat med, människor som kommit att betyda mycket för mig. Människor jag saknar.
Jag har just påbörjat en ny era i mitt liv och det är med skräckblandad förtjusning. Men det är ju det som gör livet värt att leva; att vi skapar spänning och nyfikenhet. Hur skall vi annars orka ta oss framåt?
Hur ofta går Du till ett vatten och låter tankarna flyga fritt, kläs i ord och reflektionerna ge Dig perspektiv?