Peter Gabriel, som var med och bildade gruppen Genesis under sin skoltid, startade, som de flesta av oss vet, en soslkarriär. 1986 slog han igenom med låten Sledgehammer som fanns på albumet So. När jag första gången hörde och såg låten på dåvarande MTV, föll jag som en fura. Fantasin i videon var fenomenal med den tidens mått mätt och jag är fortfarande förtjust i den.
Av en tillfällighet dök låten upp på Youtube när jag satt och kikade runt lite nu på morgonen och jag kunde inte låta bli att luta mig tillbaka för att höra och se videon igen.
Då slog det mig: jag är min egen slägga. Det är en perfekt beskrivning av min tillvaro just nu.
Med den insikten funderade jag lite på åren som gått. Jo, jag har en slägga och den tar jag fram ibland. Den har jag använt mycket, när jag tänker efter. Jag har tidigare sett mig som en bulldozer och det har också varit sant. Men i ett lönnfack har jag också haft min slägga och använt mig av båda verktygen.
Men vad då, slägga och bulldozer? Vad gäller bulldozern skall jag inte gå in på det här och nu. Men släggan – den tar jag gärna och berättar om. Det tar jag fram för att forcera murar, väggar och de hinder som håller mig kvar där jag inte vill vara. Lite nu och då i livet upplever vi alla att livet är lite stiltje, lite trist och meningslöst, innehållslöst eller helt enkelt otrivsamt. Vi får rannsaka oss själva, våra liv och vad det är som gör att vi känner som vi gör. Kanske är det en tillfällig svacka, som vi alla har lite då och då.
Kanske beror det på situationer där andra är lagledare och håller i taktpinnen och vi bara kan hänga med som marionetter i andras spel.
Men precis innan jag upplever att jag knyts fast allt för hårt i marionettens trådar, kommer jag på att släggan finns – tar fram den och lyfter den till ett rungande sving som sätter allt i gungning. Som en kastad sten i det till synes spegelblanka vattnet som inte med en endaste krusning på ytan talar om hur strömmarna under kan dra Dig med till botten, sprids plötsligt ringar på vattnet och det påverkar många – många som tar och sätter sig i en eka och låter sig följas med i ringarna medan andra krusar sig kvar.
Jag är min egen slägga som tar mig vidare i livet och det är där jag är just nu. Innan murarna restes för högt och försvårade min utsikt för framtiden, slogs de ner. Med en stor lättnad vet jag att det bara är att gå ut i det fria, gå framåt och ta mig dit jag vill.
Ibland behöver vi alla ta fram våra släggor. Det kan gälla precis vad som helst i livet som gör att man känner sig fast, sorgsen, otillfredsställd. Det kan handla om arbete, boende, relationer… överallt där murar börjat byggas.. där vi känner oss instängda och fast… där vi kanske måste bryta upp och gå vidare.
Bara vi själva kan göra något åt vår situation och det är ofta med ångestladdad osäkerhet som gör att vi inte vågar… men när vi väl vågar, då inser vi hur mycket vi hade att vinna, hur många som faktiskt står vid vägkanten och applåderar och hejar på oss! Som med sina hurrarop stöttar oss och vi känner euforin stiga inom oss.
Där är jag just nu. Glada tillrop och grattisrop! Underbara klappar på axeln och ”Bra gjort!” och alla underbara kramar och viskande röster ”Du har gjort helt rätt. Jag funderar också på det och nu ännu mer, veta att jag inte är ensam i detta”.
Det är en känsla av att vara nyförälskad! Det är en känsla vi alla behöver få uppleva!
Ta fram Din slägga och slå Dig fri från det som kväver Dig. Ta fram Din slägga och gör ett hål i muren och gå…