”Jag tänker på träden och på hur lätt det är för dem att släppa taget och låta sommarens rikedomar falla, och att de till synes sorglöst drar sig tillbaka ner i sina rötter för att förnya sig och vila.” Mary Sarton
”Hur kan jag göra som Du säger, och ändå vara mig själv?” frågade barnet.
”Se på mig”, sa trädet. ”Jag böjer mig för vinden och regnet. Men jag är ändå alltid mig själv – ett träd.”
”Se på mig”, sa mannen. ”Jag kan inte förändras.”
”Se på mig”, sa trädet. ”Jag förändras för varje årstid. Min grönska blir brun och så grön igen. Knopparna blir blommor och blad och bladen vissnar och faller. Men ändå är jag samma träd.”
”Jag kan inte älska Dig längre”, sa kvinnan. ”När jag har älskat, har ja skänkt bort allt som var jag.”
”Se på mig”, sa trädet. ”Det sitter rödhakar på mina grenar, ugglan bor i min stam, mossa och nyckelpigor lever av min bark. De kan ta det jag har, men de kan inte ta det jag är.”
Vi är som trädet. Men vi hakar oss fast i en falsk självkänsla, vi vill bevara allt, och vi vägrar att följa goda råd. Det spelar ingen roll vad vi gör, det som betyder något är hur vi gör det.
Hur har jag förändrats utan att förlorat mitt sanna jag?