”Förtröstan är en fågel som känner ljuset, medan gryningen alltjämt är mörk.” Rabindranath Tagore
Innan det ens har dagats, börjar fågeln utanför fönstret sjunga. Snart färgas himlen rosa i öster. Fågeln fortsätter att sjunga tills de första solstrålarna värmer de mjuka vingarna. Då flyger den sin väg och återvänder inte till fönstret förrän morgonen därpå.
Vi kan lära oss av den lilla fågeln att hysa förtröstan. Vi behöver inte vänta på det vi behöver, vi kan vara förvissade om att vi kommer att få det. Vi kan visa vår förtröstan genom att glädjas åt sådant som vi i vanliga fall tar för givet. Att ta saker och ting för givet är ju egentligen bara en självisk form av förtröstan, eller hur? Vi kan börja med att sjunga en hyllningssång till den nya dagen. En dag som kommer att värma oss i hjärtat och sprida ljus över allt vi gör. Full av förtröstan litar fågeln på att det blir soluppgång, och på samma sätt man vi lita på att det är med avsikt att varje ny dag skall berika våra liv.
På vad jag kan förtrösta idag?