”Vänner är till för att säga sanningen när ingen annan gör det”.
Att våga vara en sann och ärlig vän, är kanske inte alltid det lättaste. Vi har en förmåga att vilja ha en ständig väg av lätthet där inga svårigheter uppträder på vår vänskapsväg. Vi vill inte ha konflikter och väljer ofta att säga saker som våra vänner vill höra när de ställer frågor eller beklagar sig. Vi väljer också att vara lite svävande i svaren så våra vänner kan tolka oss som de vill och önskar.
Men hur är det? Är det en sann vänskap att inte våga vara ärlig om vår vän är ute på fel väg i livet eller hanterar andra människors liv och rätt till privatliv på ett destruktivt och krävande sätt?
Är det sann vänskap om Du ser att Din vän dricker både för ofta och för mycket, och Du inte pratar med denne om det? Är det sann vänskap att som först i efterhand, när personen levt i ett missbruk i många år och sedan tagit sig ur det, att säga ”Joo… jag såg ju det men ville inte lägga mig i” eller om Du vet att Din vän misshandlar någon i sin närhet; make/maka, barn eller annan närstående… och inget gör eller säger om det?
Det finns många sätt att vara ärlig på. Man behöver inte vara burdus och klampa på i värsta kängorna. Man kan tala vänligt och belysa det man säger, få sin vän att reflektera och ifrågasätta sitt eget sätt att vara och se på saker. Vissa människor är sådana att det är endast deras sätt att se på saker som är det universellt rätta och de har svårt att förstå att andra ser samma sak på andra sätt. Dessa vänner brukar därmed också sluta höra av sig när man inte håller med i allt de säger och gör. En sådan vänskap är ändå inget värd.
Men vilket är bäst? Att hålla med en vän för att slippa konflikter och av rädsla att inte ha kvar vännen i sitt liv och därmed bygga vänskapen på osanning, eller att våga vara ärligt och kanske hjälpa sin vän på rätt väg, även om det kan göra ont men med insikten att vänskapen i alla fall bygger på ärlighet?
Vi kan inte alltid hålla med om allt hos varandra och när ingen vågar säga sanningen, vem skall då göra det?
Jag har mött många som bara vill att man skall hålla med dem för deras egen självkänslas skull, deras eget behov av att ha rätt i någon specifik händelse, hur fel de än haft. Det är också vänner som inte finns kvar i mitt liv eftersom de inte kunde acceptera att jag hade en annan åsikt när de frågade om den.
Själv vill jag ha vänner omkring mig som vågar säga mig sanningen så jag kan se saker ur andra synvinklar än mina egna och inse att det kanske inte är som jag tror… hellre det än att de jamsar med mig och låtar mig fortsätta famla i blindo. Jag vet att många säger att de också vill ha vänner som vågar säga sanningen… men i praktiken visar det sig vara fel. Det visar sig snart att de inte tål andras sanning än sin egen.
Så för mig är vänner till för att säga sanningen när ingen annan vågar det.