Vi lever i ett samhälle där konsumtion ligger högt på listan. Inte bara gemene mans lista utan också på samhällets politiska lista. Vi måste konsumera för att få samhällsekonomin att gå runt. Köp-och-släng har varit ett motto i fler decennier och kvalité som skall hålla ”livet ut” är något som inte längre finns. Ju dyrare t.ex ett par jeans är och mer ”rätt” etikett i baken så är vi på rätt spår. Helst skall jeansen redan vara urtvättade och trasiga för att vara hipp och snart måste vi köpa ett par nya jeans för att inte gå byxlös.
”Om jag bara har ett par jeans av märket XX så är lyckan gjord” säger kanske någon… medan en annan vill ha handväskan av märket YY för 2300:- för att bli lyckligast i världen. ”Den där tjusiga bilen… det vore något…” vilket man behöver bil eller inte… för att inte tala om det dyra huset, även om det inte är lyxigt… då bräcker vi släkten minsann och blir lyckliga.
Andra konsumerar för att fylla tomrum och letar efter lyckan i att spendera sin inkomst på prylar de inte behöver som tar plats de inte har utrymme för.
Men när inträder lyckan? När banken bankar på dörren och vill ha pengarna? Barnen gråter för att pappa och mamma måste jobba ständigt för att kunna betala på hus, bil och semesterresor för att inte tala om alla tekniska prylar man bara ”måste ha”… trots att de prylarna inte är avgörande för själva livet? Inträder lyckan när man hellre köper en handväska för över 2000:- än kostar på sig bra mat och nöjer sig med nudelsoppa hela månaden? Eller inträder lyckan när man inser att jeansen man köpte för 1700:- inte gjorde rumpan snyggare eller att man inte ens tyckte om byxorna? Men de var hippa inför polarna?
När man nu inte är nöjd och tacksam över det man redan har – vad får oss att tro att vi skall bli det om vi får mer? Det är en ständig jakt på luftslott och fåfänga och man glömmer bort att leva. Livet är här och nu. Dessutom är livet en relativt kort tid i förhållande till hur länge vi sedan är döda.
Så vore det inte bättre att finna lyckan i det vi har i stället för att jaga den lycka som ändå inte är bestående i prylar och konsumtion? För hur roligt är det att dö en dag och inse att alla prylar vi trodde skulle göra oss lyckliga resulterade i att vi inte levde den tid vi hade till vårt förfogande? Hellre dö lycklig med sina älskade och deras kärlek och lämna glada och vackra minnen till de efterlevande än att dö ensam i en hög med prylar som någon ändå kommer att kasta…