Det där med att tjyvlyssna på andras samtal, det är rätt intressant. Som jag sagt förut, så handlar det inte om att stå bakom en dörr och lyssna utan i det offentliga rummet. Idag var det på spårvagnen.
Det var två kvinnor som satt bakom mig och förde samtal om sina relationer. Eller i alla fall den ena pratade om sin relation till maken medan väninnan lyssnade. Det framkom att kvinnan inte var så nöjd med sitt förhållande och hade flirtat en tid med en annan man. Dessa båda hade inlett en form av relation och kvinnan uppgav att hon var säker på att det var rätt man och att hon skulle fatta mod att tala med maken om skilsmässa. Men hon skulle inte berätta om den nya mannen i hennes liv.
Det är något som alltid fascinerar mig när det gäller den här formen av brist på respekt för sin partner oavsett om kärleken är över eller inte, och tron på att en redan påbörjad relation i smyg, skall leda någon vart.
Att gå bakom ryggen på sin partner – vilka vibbar ger det den nya partnern? Jo, att den man eller kvinna man träffar bakom ryggen på sin och/eller sin nya relations livspartner, inte är någon att lita på. Kan man gå bakom ryggen på sin nuvarande partner, vad säger att man inte kan gå bakom ryggen på den nya? Hur blir en sådan relation när det gäller tillit och förtroende? Kanske man är lyckliga i början av sin relation men snart kommer vardagens grå stunder in och ett och annat gräl dyker upp – och då kommer det som ett brev på posten: ”Vad är det som säger att Du inte träffar en annan bakom ryggen på mig? Glöm inte att Du gick bakom ryggen på Ditt ex med mig…” och så är all tillit bortblåst och den hållhaken finns alltid att ta till.
Det är fascinerande att folk går på detta om och om igen utan att tänka sig för. Om man nu inte, som kvinnan på spårvagnen idag, inte är nöjd i sitt förhållande, kärleken kanske är slut, de kanske har en tillfällig svacka… varför inte tala med varandra.. och kommer man inte till någon lösning som gör att de kan gå vidare i sin relation – då borde man väl i rimlighetens namn skiljas först, leva ett år för sig själv och rannsaka sitt liv, sin relation och göra upp. Det brukar ta ca 1 år att ta sig igenom en större förändring i livet; det gäller död och sorg lika väl som separation, trauman, svåra sjukdomar med mera.
Dessutom är det inte rättvist mot någon att man inleder en ny relation parallellt med sin pågående relation eller att ge sig in i ett nytt förhållande innan man gjort upp med sitt gamla förhållande, för man bär alltid med sig problemen från sitt avslutade förhållande in i det nya, om man inte låter det få ta den tid det behöver för att göras upp med.
Har man dessutom lite självrespekt – men också respekt för en eventuell ny partner – så ligger man lågt och väntar. Det enda man kan förlora på att vänta, är att man slipper ta med sig gammal skit in i ny relation men allt att vinna.
En och annan nyskild herre har genom åren lagt in sina stötar hos mig, men varför skulle jag acceptera deras inviter? Jag skulle bara vara ett substitut för den kvinna som lämnat dem och jag är värt mer än så. Därför har de alltid avvisats. Det vore desperat av mig att tacka ja till något sådant förnedrande.
Men visst är det spännande att tjyvlyssna på andras samtal, även om det nu inte var avsett för mina öron. Men i det offentliga rummet är det inte alltid lätt att få tala ostört.