”Jag har lagt mina drömmar för Dina fötter
Gå varligt, ty Du går på mina drömmar” William Butler Yeats
När man håller upp ett kristallglas mot ljuset, målar det en regnbåge på väggen. När man slår försiktigt på det med en sked, ger det ifrån sig en spröd klockklang. Men när man tappar det, splittras det i färglösa, tysta glasskärvor på golvet.
Mänskliga varelser kan, till vår förvåning, vara sköra som glas. I synnerhet när det gäller människor som man lever tillsammans med eller har känt under en mycket lång tid, kan det vara lätt att glömma vad det är som får dem att glittra och jubla. De egenskaper som gjorde att man fäste sig vid dem från början, tar man så lätt för givna.
När man inte längre förmår se och höra sina kära, när man inte längre förmår uppskatta dem, blir man vårdslös. Alltför ofta börjar man gå och tiga och ha tråkigt tillsammans, och till slut har man nött ut vänskapen eller kärleken så att den tar slut. Men det kan undvikas, om man är uppmärksam på andras behov och känslor.
Vem kan jag sätta värde på idag?