Det beskedet mötte mig på gården igår när jag kom från jobbet. En av grannens små pojkar, 5-6 år, slöt upp vid min sida på gården och frågade om barnen fick sparka boll där. Det var ett par grabbar som kickade fotboll utanför en trappuppgång bortanför mitt.
”Nej, det får man inte. Vaktmästaren har satt upp många skyltar om det” sa jag leende till den lille pojken.
”Men varför sparkar dom då?” undrade han vidare och tyckte jag skulle ta bollen i från pojkarna.
”Jag får inte ta bollen men deras föräldrar får det” svarade jag och log.
”Kan Du inte ringa vaktmästaren då?” fortsatte pojken sin iver i att rätt skall vara rätt och mitt svar blev att vaktmästaren hade slutat sitt arbete för dagen.
”Dom är inte snälla” sa den lille grabben vidare som bor vägg i vägg med mig. ”Men där inne bor det en pappa” sa han och pekade på min lägenhet, ropade Hej då och gick vidare.
Jag kunde bara le och förstod att sonen var hemma. Det visade sig att grabbarna hade stått och kickat boll mot min uteplats och sonen hade stått och tittat på dem länge utan att säga något. Han väntade bara på att bollen skulle komma in på uteplatsen och se någon av grabbarna hoppa in där… och jag kan ju säga att skulle sonen gå ut och prata med grabbarna skulle de nog inte återvända. Inte för att min son – som inte är pappa – på något vis är farlig, vildsint eller aggressiv men han är 196 cm i strumplästen och har har ett stort, yvigt, rött och vildvuxet ”vikingaskägg” och till det ca 100 vackra kilon. Vilken unge som helst skulle kunna bli rädd för honom hur genomsnäll han än är.
Ja, där ser man hur ett barn ser på oss vuxna. Vi är alla på något vis mammor och pappor, med eller utan barn. Så gick det till när min ene son blev en pappa utan att för den skull ha blivit förälder.