Som ung tycks det vara så lätt att förälska sig. Man kastar sig in i relationer utan fruktan och är bara lycklig i nuet.
Vissa förhållanden blir verkligen en toppvinst och varar genom årtionden i vått och torrt. Dessa har jag förmånen att få möta i mitt arbete och det är rörande att se hur makar ser efter varandra och kärleken strålar om dem. Blickarna de byter är så intensivt kärleksfulla och fyllda med så mycket energi att man nästan kan ta på den.
Så finns det vi som är mer försiktiga av olika anledningar. Vi som väljer att leva som singlar, kanske har ett förhållande ibland – kortare eller längre – men det stoppar vid det. Rädslan att ge allt har skapats av erfarenheter ingen skulle behöva möta och ju äldre i alla fall jag blir, desto mer svårare tror jag det är för mig att vara öppen för en livskamrat.
Men så såg jag på Landet runt i dag. Ett äldre par, 92 och 94 år, har funnit varandra och förlovat sig! Det är inte utan att jag fäller en tår av lycka för deras räkning och önskar de får ett vackert liv tillsammans, hur långt eller kort det än må vara. De tycktes mycket unga till sinnet och vid första anblicken skulle jag tippa dem till runt 65-70 år. Se dem här, ungefär 36 minuter in på programmet. De visar att man kan finna kärleken på äldre dagar även om jag nu inte anser mig vara just äldre 
Det är väl egentligen det enda jag saknar i livet – någon att dela vardagen med. Både när det regnar och solen strålar. Både i skratt och gråt. I allvar och lek. Många säger att ”han finns där ute” och det gör han nog. Men frågan är ju hur jag skall hitta honom, eller han hitta mig. Jag är inte den som går på krogen och raggar – det är ett sätt att mötas jag inte tror på – och jag söker inte på dejtingsidor (även om jag på skoj testat för att se vad det är för typer där ute… och de är inga kul typer så jag har övergett sådan sida omedelbart) och jag sätter inte in en klassisk hederlig gammal kontaktannons. ”Gå en matlagningskurs” kanske någon säger.. ”.. eller gå en danskurs”. Ja, varför inte? Men det skulle vara för att jag vill utveckla mina matlagningskunskaper eller för viljan att lära mig dansa. Men det finns ett litet bekymmer; jag arbetar så oregelbundna tider att det blir svårt komma ifrån på just de kvällar det är kurs.
Fast vem vet.. han finns kanske närmare än jag tror. Kanske måste jag öppna ögonen lite mer och se mig om. Det är inte lätt det där med kärleken…