Det är nog lite bostadsbrist i fler länder än Sverige och det får mig att undra; hur tänker man när det har uppstått bostadsbrist och folk bor mer eller mindre i kollektivt i små lägenheter för att det inte finns andra alternativ? En syster till mig har en tvåa i min storlek. När hennes son med familj som inkluderar 3 barn, blev utan bostad (andrahandskontrakt) fick sonen ta familjen och flytta hem till sin mamma. De bor nu 6 personer i en 2′a. Så har det varit över ett år och det är inte okej. Min ene son, som flyttade från ostkusten strax efter mig (hans arbetskontrakt gick ut och han behövde jobb fort… och fick och hade en tid två jobb samtidigt här i Göteborg) har hyst in sig hos sin pappa med sambo i en trea, förvisso, men hon har barn som kommer och behöver plats också. Nu är sonen oftast ensam i lägenheten så det funkar ju… men det är inte okej att man som vuxen skall tvingas leva ihop med andra när man helst vill ha sitt eget liv, egen inredning etc. Det blir inte mycket till privatliv.
I Barometern kunde jag för lite sedan läsa ”Reagera” och där är det en familj som önskar flytta tillbaka till Kalmar men det är stört omöjligt att få bostad. Man undrar helt enkelt om Kalmar inte vill ha dem? Kommentarerna är många och självklart har jag inte heller varit tyst.
Kalmar är en stad där politikerna talar vitt och bredd om utbyggnad av staden, att man satsar stort och man vill ha fler studenter (men har under mina 13 år i Kalmar inte satsat på studentbostäder som varit en enorm brist!) och att man vill att studenterna skall stanna kvar och arbeta i Kalmar efter avslutad skolgång.
Då undrar jag; Hur tänker man där? Det finns inte studentbostäder och det finns inte heller bostäder för vanligt folk med låg- eller mellanklasslön. Hur skall man då få folk att stanna? Kalmar varslar om uppsägning på löpande band och småföretagandet går inte helt bra.
Storföretagandet då? Man lägger ner och flyttar utomlands! Ett bra alternativ om man vill behålla sina invånare… Man har byggt svindyra lägenheter nere vid vattnet och man bygger i övrigt bostäder som går att köpa – men alla har varken lust eller råd att sätta sig i skuld för en bostad. Rätten till hyresrätt tycks minska och många hyresrätter omvandlas till bostadsrätter och det blir av den anledning ännu färre hyresrätter och ännu fler får packa in sig i trånga utrymmen.
Ett och annat billigt hus/torp finns ju att finna och jag är inte helt ointresserad av dessa… men det krävs bil för att ta sig fram och det handlar om ett par mil att köra för att komma till jobbet, affären etc. Tack, men nej tack. Bil är en kostnad jag helst vill slippa om jag inte är ekonomiskt oberoende. Å andra sidan är det trevligt bo relativt centralt för att lätt kunna ta sig till och ifrån bio, en bit mat med goda vänner på stan, en kväll med musikquiz på Harrys. Eller att bara strosa runt längs kusten.
Det där med bostadsbrist i landet är inget unikt men varför tänker inte politikerna till innan krisen är framme? Kan de verkligen inte tänka och agera förebyggande? Varför väljer man att bygga, när man beslutar om att bygga bostäder, bostadsrätter och extremdyra hyresrätter? En tvåa för 8000:- är inte okej! Inte ens här i Göteborg! Men det är vad man tar ut för nybyggda lägenheter.
Det är dags för politiker att tänka om. Visserligen kan jag tänka mig bo i kollektiv på en liten gård med de jag väljer själv… frågan är om det verkligen skall vara nödvändigt?