Nu har vi haft nya avdelningen öppen en vecka och har nu full belastning på våra platser. Det har varit en mycket spännande och intressant vecka.
Vi är många som skall samsas och vi kommer alla från olika rutiner, tänk och verksamheter och alla har och skall ha, åsikter om hur vi skall bygga upp denna nya korridor.
Vems rutiner är mest patientsäkra? Vems arbetssätt är det bäst lämpade för våra patienter? Vilken turordning skall vi ha på arbetsordningen och vem skall göra vad och ha huvudansvar för vad?
Omvårdnaden är ju alltid i grunden den samma men det är vilka rutiner runt omkring som är mest patientsäkra som skall fastställas. Det skiljer sig väldigt från avdelning till avdelning. Om det krävs viss dubbeldokumentation för att säkerställa patientens säkerhet, så är det helt okej för mig. Andra vill ha det på ett annat sätt. Någon vill jobba på ett tredje vis.
Det är en ständig och daglig lärdom att vara med i processen. Att tiga när det är läge att tiga och lyssna, att tala när det är tid för sådant, bara det är en konst när man samlas ett gäng för varandra okända, när vi inte vet hur andra reagerar. Vissa lyssnar aldrig men pratar desto mer och andra säger aldrig något. Men framför allt tycker jag det är viktigt att lyssna klart och sedan få tala klart utan avbrott av ”men så här gör ju vi på vår avdelning”.
Den stora lärdomen jag gör, är ändå om mig själv. Det är också en spännande resa i detta stora; att lära mig om mig själv, lära känna mig själv i denna nya situation.
Att få vara med om att starta upp nytt inom sin egen verksamhet och göra det med ett gäng människor från olika verksamheter, det borde alla göra vart tredje år. Det vore en nyttig lärdom för alla, att tänka bredare, att tänka nytt och tvingas göra det. Det är så lätt att falla tillbaka på sina egna rutiner. Det jag saknar och känner mig ensam i, är att jag är ensam från min hemavdelning som är utlånad. Det hade varit en trygghet och ett stöd att ha en kollega från hemavdelningen som jag känner samhörighet och trygghet med att ha med på denna resa, haft någon att stötta mig emot, att vi tillsammans skulle stötta varandra i motivationsdiskussionerna kring goda rutiner (enligt vårt sätt att se det) eller bara att bolla tankarna med, tankar som är bekanta för oss båda, eller hjälpa varandra att se nyttan med andras rutiner för det är lätt att bli hemmablind. Men samtidigt så måste jag i min ensamhet lära mig orka stå upp för det jag tror på, förklara varför vi arbetar som vi gör och hoppas att godbitarna faller på plats tillsammans med de andras godbitar och att vi ur det kan skapa en trygghet och säkerhet för våra patienter i första hand.
Det är en ständig lärdom att få vara en del av detta nya kugghjul och jag ångrar inte att jag hoppade på tåget!