Det går inte leva på hoppet. Nu gäller det att ta tillbaka min kropp och liv.
Natten är ett diffust minne av sprängande huvudvärk och orolig sömn. När jag vaknade var det inget minne längre utan ett fullbordat faktum. Skallen sprängvärkte och jag låg kvar en stund och undrade om det överhuvudtaget fanns en möjlighet att få gå till jobbet Det hade jag gjort, om det inte var för foten. Då hade jag bara sagt som det var och kollegorna hade varit underbara och stöttat mig. Inte frågat om varför jag inte var pratglad. Att ligga kvar hemma i sängen är inget alternativ för mig. Det är stressande.
Till slut klev jag upp. Trött, väntade på att huvudet skulle explodera i miljontals små bitar. Men det höll ihop på något märkligt vis. En lång avslappnande dusch hjälpte inte och jag insåg återigen att dagen kommer att bli en sådan där dag.. en dag när det kryper mer i kroppen än vanligt.
Vid 11 ringde sonen. Jag hade lovat hjälpa till med en sak, åkte och handlade det som behövdes och hem till honom och svärdottern och gjort i ordning det jag skulle. Det var skönt komma ut, tänka på annat. Småprata lite med sonen och svärdottern.
Jag körde vidare till affären, handlade till mig. Det fick bli plocksallad. Det fanns inte en tanke på att orka laga mat.
Hemma i soffan hände något mycket ovanligt: jag somnade! Det var skönt! Underbart! Jag sov så bra att jag inte hörde att telefonen ringa!
Nu är det dags att sluta leva på hoppet och ställa kryckorna hemma. Visserligen har jag de senaste dagarna använt bara en krycka, men om det nu är den som är orsak till att det krasar i nacken och värker i skallen, då får jag snällt linka försiktigt utan en krycka att vila på. Lindan har jag använt men inte förstått varför. Har den alls gjort nytta? Jag vet inte.. jag valde bara att vara snäll och lyda läkarens ordination. Utan att ifrågasätta 
Lindan har åkt av och så får det fortsätta vara tills jag får ett bra motiv att använda den. Jag tog en testpromenad till ICA runt hörnet, en promenad på 350 m, utan linda och utan krycka. Det fick utmärkt. Dock har jag idag haft smärta i höften också, som slog till som en blixt och det var med nöd och näppe jag tog mig runt MAXI tidigare idag. Om det beror på att jag felbelastar på något vis i och med frakturen i foten, eller om det är min trochanterit som är blommat upp igen oavsett, det låter jag vara osagt. Foten har värkt mer eller mindre sedan igår. Men nu får kryckan stå – det räcker med ont i foten (och nu också i höften). Sprängande huvudvärk är inget jag vill ha och som sagt, är kryckan orsak till den, så får jag sluta leva på hoppet och linka mycket, mycket försiktigt fram ändå.