Som jag skrev igår, så har jag en stressfraktur i ena foten och läkaren ordinerade – eller mer gav mig order – total avlastning och sjukskrivning 8 veckor!
Jag klev upp i ottan för att ringa till sekreteraren och meddela min frånvaro och jag är relativt nyss hemkommen från kontoret på sjukhuset där jag lämnat sjukintyg till tf chef för min verksamhet. Hon är väl insatt i personalpolitiken, är väl insatt i hur stress framkallar sjukskrivningar och hur sjukskrivna stressas tillbaka till jobbet genom dåligt samvete då det kan vara svårt få tag i ersättare.
Ändå chockerade hon mig med sina ord:
– ”Ja, jag vet inte hur vi skall lösa detta. Vi står mitt i prat om att stänga avdelning xx och yy och det går inte för vi har överbeläggning och jag vet inte om vi kan ta en här ifrån och skicka på Dina uppdrag, om de har självförtroende nog”
– ”Det är ju inte så svårt att titta på PM som sitter i telefoldern om vad som gäller för de olika besökarna…” svarade jag.
– ”Men kan Du inte sitta på provtagningsstolen hela dagen då?” kom det.
– ”Nej, det går inte. Det är massa förberedelse innan patienterna kommer och sedan skall jag ut i väntrummet och hämta dem, in i provtagningsrummet… till datorn och skicka proverna.. Nej, det går inte att sitta stilla en hel dag” svarade jag lätt chockad och en stor portion ledsen – som tack och lov snabbt övergick i ilska. Dessutom är de specialistsköterskor ute på mottagningarna, väldigt hjälpsamma om man frågar dem om rutiner och vad som skall göras. Vi gör så mycket mer än ”bara” tar prover. Det skall städas efter patienter som varit på läkarbesöken, vi skall hantera provtagningsväskorna, gå med dem till transportplatsen och tillbaka, vi skall ta emot spontanbesökare, vi skall hålla rent i diskrummet, fylla på förråden, hämta och packa upp varor och mycket, mycket annat. Det finns 2-3 tillfällen per dag jag sitter ner: Frukost, lunch och eventuellt eftermiddagsfika de dagar vi inte har läkarmottagning. I övrigt står och går jag – förutom provtagningssituationerna.
– ”Vi hade ju en läkare som hade stressfraktur och hon gick på kryckor här. Det var Dr ZX och nu går Dr XZ på kryckor och jag vet inte vad hon gjort… ” fortsatte hon i ett tappert försök att drabba mitt samvete.
Jag svarade inte. Ilskan växte i mig. Hon upprepade att hon inte hade en aning om hur hon skulle lösa det hela, om det gick att skicka någon från sjukhuset som tog mina 3 mottagningar i sommar.
Jag tog mina kryckor och linkade stilla hem igen och blev bara mer och mer förbannad. Kan man inte vara mer rädd om sin personal än så? Hon är väl insatt i att det inte finns en undersköterska på hela kliniken som kan sitta ner och jobba en hel dag! Hon är väl medveten om att det på sikt finns en risk med att strunta i att ta hand om sig. Ändå försökte hon mana till mitt samvete!
Varför skall jag inte få vara sjukskriven? Jag tillhör inte eliten som stannar hemma om det gör ont i lilltån, vid huvudvärk eller förkylning. Jag är hemma när det verkligen är ett måste: som i vintras när jag av alla drabbades av influensasymtom med feber och frossa. Det har aldrig hänt förut! Men då var jag hemma två dagar för att inte riskera att smitta våra patienter och kollegor. 2008 var jag hemma 4 månader men det var för att kroppen sa ifrån efter 2 cellgiftbehandlingar. Jag hade fått erbjudande om sjukintyg redan från diagnostillfället ett par månader innan, men jag vägrade. Det fanns ingen anledning att gå hemma när jag kunde jobba. Under semestern i år tog jag 3 sjukdagar pga ryggskottet men hade det inte varit semester, hade jag gått till jobbet. Annars är jag inte sjukskriven.
Men nu – med en fraktur i foten och order om att inte belasta – varför kan jag inte få vara hemma utan att man försöker lägga skuld på mig? Jag har inte valt denna fraktur! Jag hade mycket hellre gått till jobbet idag men kan hon trolla fram arbetsuppgifter som jag kan sköta utan att belasta foten – då kommer jag!
Hon bryr sig inte om mig, är inte rädd om mig och mina kollegor men jag är rädd om mig och värdesätter mig högre än att ta risken att förvärra min skada. En förvärrad skada skapar bara en förlängd rehabilitering på sikt. Hade hon hellre sett mig där? Hade hon hellre sett att kliniken fick dras med förlängd personalbrist? Eller ville hon bara luta sig tillbaka och slippa ta tag i det som är hennes arbete?
Får jag lov att vara sjukskriven i lugn och ro? Oavsett vad hon tycker om det, så kommer jag göra mitt allra bästa för att vila foten och få den att läka på allra bästa sätt. Det måste bli ett slut på att skuldbelägga de som är sjukskrivna – speciellt de som sällan eller aldrig är det i vanliga fall, vi som går till jobbet i alla lägen så länge vi inte smittar!