”Att växa och utvecklas är som att springa maraton. Om man ger upp efter tre och en halv mil, får man aldrig veta hur det känns att gå i mål.” Anonym författare
Det kommer tillfällen när vi får lust att ge upp. Det känns som om våra plågor aldrig skulle ta slut. På sätt och vis är det som när en maratonlöpare har sprungit tre och en halv mil. Han tror kanske inte att han skall orka springa i mål: han kanske inte orkar se saker och ting i deras rätta dager.
Men om han kommer ihåg vad han lyckats med tidigare, kommer han säkert att bestämma sig för att fortsätta, och att åtminstone göra sitt allra bästa för att fullfölja loppet. Det spelar ingen roll hur många som går i mål före eller efter honom. Det enda som betyder något är att han inte har givit upp. När han går över mållinjen, förbyts smärtan plötsligt i glädje.
När vi vägrar att ge upp, ger vi oss själva en present att glädjas åt, vi belönar oss själva med insikten om att vi har gjort vårt bästa.
Finns det någonting kan jag avsluta idag, som jag har givit upp förut?