Mitt behov av personlig integritet, är ingen nyhet. Personliga frågor från människor som jag inte känner, får mig att vilja krypa ur skinnet. Men jag vet ju också att det till viss del ingår i det sociala samspelet, att man ställer frågor om varandra – frågor som vi inte har att göra med eller svar vi inte ens bryr oss om – egentigen.
Orsaken till att jag inte vill besvara personliga frågor, från folk jag inte känner eller har en tanke på att lära känna och börja umgås med, är att jag vill bli bemött utifrån vem de ser att jag är som person, inte hur mitt sociala och privata liv ser ut eller mitt yrke.
Igår blev det en sådan där situation där mina tankar ironiskt tänkte de svar jag ville ge på personliga frågor från en person som jag för närvarande befinner mig nära, men som jag inte har för avsikt att lära känna närmare. Men väluppfostrad som jag är, så försöker jag vara vänlig utan att svara för mycket.
”Har Du man, Majsan?”
”Nej” (öh… nej, jag kanske har en sambo och vi är inte gifta så att han är min ‘man’ eller så kan det vara så att jag har en kvinna vid min sida)
”Men Du har ju barn så Du måste ju ha haft en man…”
”Hmmm” (Det måste jag väl inte… jag kan inseminera sig via konstgjord befruktning)
Eller som här om dagen:
”Har Du pratat med Dina barn idag?”
”?? Öh… neeej….??” (Vad fan har Du med det att göra?)
”Det är Mors dag idag.. alltså vi firar inte heller Mors dag.. ”
”Jaha.. är det Mors dag idag?” (Vem sa att mina barn och jag inte firar? Barnen kanske är på jobbet. Skit Du i det”)
Om jag har eller inte har en man, är det avgörande för vem jag är och vilket värde jag har? Om jag har ett värde att umgås med? Eller är Du rädd jag är desperat nog att försöka erövra Din karl? Idag, 2015, är det faktiskt okej att leva singel utan att anses avvikande.
Om mina barn och jag hörts av eller inte på mors dag, avgör det mitt värde som mamma? Vi kanske visar varandra uppskattning lite till vardags när vi känner för det, inte när det är kommersiell marknad för det.
En annan typisk katalogfråga är: Vad jobbar Du med? Eller om någon vet att jag jobbar i vården; ”Är Du sjuksköterska eller undersköterska?” (har tanken inte slagit Dig att jag kan vara läkare, docent och professor samt sjukhusdirektör?) Spelar det verkligen en roll i det sociala samspelet vilket yrke det står på mitt betyg? Avgör det mitt värde för vem jag är, mitt värde för omgivningen, om jag har ett värde att umgås med?
Det märkliga är, kan jag tycka, att människor i min omgivning, som jag för tillfället umgås med – eller det kan också vara kollegor som jag träffar i stort sett dagligen, inte märker att jag sällan eller aldrig ställer frågor om deras privatliv eller talar med dem om mitt privata liv. Det beror ju på att jag inte är intresserad av dem som person eller deras privatliv. Ändå tränger de på med sina frågor om mitt liv. Är de så självupptagna att de inte märker mitt ointresse? Okej att de vill lära känna mig lite mer, få veta lite mer om mig – det är så det hela funkar i sociala sammanhang – men när någon så uppenbart visar sig ointresserad som jag gör, varför tränger de sig på då?
För några månader sedan satt vi i lunchrummet och snackade och kom in på ämnet cancer. Några visste om min cancer, det hade fallit sig naturligt att tala om det med vissa (det är ju så att man känner större glädje och självklarhet att umgås med och tala lite personligare saker med på en arbetsplats, än andra) och en kollega som jag håller på rejält tryggt avstånd, var närvarande. ”Vad? Har Du haft cancer? Nej, det visste jag inte. JAG VET INGENTING OM DIG, Majsan! Jag vet verkligen ingenting om Dig” sa kollegan med en lätt upprörd och kränkt ton. (Men jösses, vad blev Du så upprörd över? Jag har inte valt Dig som kollega. Jag umgås med Dig för att jag måste här på jobbet men det innebär inte att jag vill dela mitt liv med Dig)
När det ”klickar” mellan människor, då känner man det spontant och samtal om varandra går naturligt. Men när man befinner sig i samma rum för en kort tillfällighet, varför finns behovet av att lägga näsan i blöt i sådant som man inte har att göra med? Hur mitt privatliv ser ut, skall inte påverka orsaken till att vi befinner oss här samtidigt. Vi skall inte behöva katalogisera varandra, stoppa varandra i fack och göra bedömningen av varandras värde.
De som kommer mig inpå livet, är de som jag verkligen vill ha där. Personliga frågor är mer okej om man umgås och känner varandra, anser jag. Inte för tillfälliga bekantskaper.
Är det bara jag som är lite motvalls kärring när det kommer till detta med att katalogisera omgivningen? Det händer att mitt svar ibland blir ”Är det avgörande för varför jag är här med Dig just nu?” Det brukar ge lite roliga och överraskande reaktioner. Mitt avvisande sätt har blivit en protest mot omgivningens behov av att sätta folk i fack, folks behov av att värdera varandra utifrån vilka de är i sitt yrke (jag är inte mitt yrke – jag är jag som har ett visst arbete, men jag är inte mitt arbete), hur privatlivet ser ut etc. Att inte ställa privata frågor till människor som jag inte umgås med mer än nödvändigtvis på arbete, kurser, utbildningar – det är mitt sätt att visa att jag inte har intresse av deras privatliv, inte vill umgås med dem mer än just nödvändigtvis. Vi kan ha trevligt tillsammans ändå. Då kan vi tala om varför vi är där samtidigt; om kursens innehåll t.ex. Vad det går ut på.. vad vi tycker om det..
Vårt behov av att katalogisera varandra måste ju bottna i något.. men vad? Jag har inte klurat ut det än. Har Du?